Idag är en vanlig dag. Morgonpromenad med Flinga, plugg står på schemat. En helt vanlig dag med andra ord. Men något saknas. Någon saknas. Min Vicke. Min älskade, älskade lilla hårboll. Jag har en klump i magen på grund av all sorg och jag klarade inte av att gå på Sätra äng nu på morgonen, för där gick vi igår morse. Det var där jag insåg att vi nått slutet på vår tid tillsammans.
Min bästa vän sedan jag var 15 år. Alltid vid min sida, alltid villig att lyssna, bjuda på lite kel eller tigga lite godis. Det är så tomt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det värker i själen. Jag saknar honom. Du fattas mig min prins.
Dessutom måste jag säga att människor är ganska hemska. 21 (!) personer läste igår. Inte EN enda kommentar. Människor går seriöst in och läser min blogg, läser om min sorg. Men vägrar ge mig minsta lilla tröst? Jag tycker det är konstigt. Det gör mig ledsen.
Monica
7 september 2011 09:16
Blir så ledsen när de är in och läser men inte en kommentar, ett litet ord betyder så mycket i den djupaste sorgen. Ta hand om dig och beklagar sorgen än en gång.
Monica
http://enlejonmamma.bloggplatsen.se
Helena
7 september 2011 11:04
Mina ögon tåras när jag läser dina inlägg om Vicke. Jag är så hemskt ledsen att det behövde bli såhär även om det var för hans bästa.
Det är tur att finaste Flingan finns vid din sida och ger tröst och kärlek! Jag hoppas och vill tro att anledningen till att folk inte kommenterat är att du skriver så fint, man blir så berörd mer än vad som just skett. Som jag skrev till dig, det är så svårt att finna ord.
Många många kramar från Helena, Mandie och Martie!
http://www.hellas.mono.net
Sofia & tjejerna
7 september 2011 13:25
Fy så jag lider med dig! Det är baksidan med att ha djur, att de lämnar oss alldeles för tidigt...
En fin text som jag fick skickad till mig när min lilla sheltie Demi somnade in i december:
If it should be that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep.
Then you must do what must be done,
For this last battle can't be won.
Do not grieve it should be you,
Who must decide this thing to do.
We've been so close, we two these years,
Don't let your heart hold any tears.
I know, in time, you too will see;
It is a kindness that you do to me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I have been saved.
For this day, more than all the rest,
Your love for me must stand the test.
Take me where my needs they'll tend,
Only, stay with me until the end.
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
STOR KRAM!
http://www.sofiashundar.se
Rebecca
7 september 2011 13:37
Suck , gråta igen då. Jättefint. Men så ledsamt. Det är fruktansvärt jobbigt, även om ajg inte tvivlar en sekund på mitt beslut.
Tack för stödet. Det är så jobbigt. Kram
Mormor Inger
7 september 2011 18:41
Kära älskade Rebecca!
Jag kan mycket väl förstå din stora sorg eftersom jag också älskade lilla Vicke-gubben. Gråt du lilla gumman för det lättar faktiskt en del. Tänk på att han har det bra i sin hundhimmel med vingar, grisöron och allt. Vi tänker på dig och älskar dig.
Kramar i det oändliga från oss morföräldrar.
Rebecca
8 september 2011 08:35
Tack mormor! Jag älskar er! Krama Gunnar från mig :). Kramar
Jonna & Zolo
8 september 2011 09:07
Jag var en av alla som läste ditt inlägg om fina Vicke utan att skriva.. :( Ville skriva något bra men fann inga ord.. Ville tänka ut något bra men det finns nog inget tillräckligt bra...Beklagar verkligen att du förlorat din vän. Kan bara föreställa mig vilken sorg och saknad du känner... Tur att du har din vackra flinga som i sin tur hann få träffa Vicke och säkert lära sig massor av honom.. Av det jag läst om er så hade vicke tur att hamna i en sådan kärleksfull familj! Massa styrkekramar till er
Rebecca
8 september 2011 09:32
Tack för dina fina ord, Jonna! Nu började jag nästan gråta igen... Tack snälla. Kram