Hon har börjat bli lite vaktig av sig, den lilla Flongsan. Hon larmar inte, men hon kan ligga och smågruffa lite för sig själv om hon märker att någon kommer eller så. Tokfia.

Vi var hos Anton och tog ut Kisen på en liten lunchpromenad. Han var väl inte lika road som Flinga, som for omkring som en furie och skulle döda ALLA löv som faller av träden OCH de som ligger på marken. Min arm är typ ur led. Tokfia   . Man kan väl inte göra annat än skratta åt henne, hon har ju sådan livslust att även en deprimerad borde bli smittad av henne. Finaste Flongsan. Hon är verkligen one of a kind.

Flongsan och Kisen på promenad!

Sådärja, ett stycke morgonpromenad avklarad. 45 min i skogen ger en underbar ro i själen, särskilt när man inte möter en enda människa.

Kolla vad mycket höst det är ute! Det är ju fantastiskt. Nu ligger Flinga och gnager på något gammalt ben, jag tänkte plugga lite. Har en pedagogiktenta som ska vara inne på tisdag. Kuuul!