Ja ungefär så känns det just nu. Min söta lilla duktiga hund är ett fullfjädrat monster. Detta med koppelvila på den aktiva Rottisunghunden är som en egen skräckfilm och ett hyfsat intressant experiment som leder till stor insikt om varför Rottisen som ras har scheisse-dåligt rykte.

Min Fling är en i grunden väluppfostrad hund i vardagslydnaden, hon är en sucker för allt som är litet och rör sig fort (även barn...) men annars är hon rätt okomplicerad. Hennes mansrädsla stör oss inte så mycket i vardagen. Denna väluppfostrade hund har nu på 2 v i koppel och med begränsad träning och aktivering lagt sig till med följande beteenden:

- Gör utfall mot bilar

- Gör utfall mot människor hon finner intressanta

- Gör utfall mot diverse tvåhjuliga fordon, t.ex cykel eller sparkcykel, även moped går bra.

Och jag inser att dessa problem kommer bli svåra att göra sig av med. Det är INTE en rolig insikt, kan jag tala om, för denna damen har en bestämd åsikt om vad som är värt att göra och inte. Nåväl, det som faktiskt är intressant, är att en väluppfostrad hund kan gå från ängel till odjur på såpass kort tid. Jag tänker då på de hundar som i grunden har en bristande uppfostran, aldrig blir aktiverade och dessutom aldrig får göra av med energi. Därmed är det är INTE konstigt att Rottisen har ett dåligt rykte då många många Rottor förmodligen har det som Fling har det just nu fast minus hjärngympan. En sorglig insikt, ja, men det skapar förståelse för alla hundägare som tar sig vatten över huvudet, jag kan ju säga att jag sliter mitt hår just nu och skäms fruktansvärt för min hunds beteende. Skulle typ vilja sätta en stor lapp på min rygg där det står "ursäkta beteendet, vi har koppelvila". Eller något.

Hennes kroppsliga status nu då. Jag är ytterst skeptisk till hundbehandlingskvinnan då jag upplever att jag inte får ut några svar alls av henne, inget konkret för fem öre förutom att hon tyckte att jag ska fortsätta med de där laserbehandlingarna. Hon har inte sagt ett ord om antiinflammatoriskt, så jag tog upp det själv, och jo det var ju en bra idé. Egentligen tror jag inte att hon skulle vilja att jag ska gå till Vet. då det innebär att hon tappar en kund, utan hon ser gärna att jag fortsätter de där fåniga laserbehandlingarna. Nej, det kommer jag inte göra. Om Vet. också hittar något fel på henne (dags för en second opinion) så kommer jag däremot börja simma med henne. Anna tyckte dock att hon reagerade fortfarande, däremot var det nu på båda (!!) frambenen och inte bara höger som hon tyckte sist. Nåväl, vi får väl se vad vet. säger, tror inte det kommer ge ett skit, men jag är ruskigt desperat just nu, jag vill ha min vanliga väluppfostrade Fling tillbaka, saknar henne.

Nåväl gott folk, ser ni uppgivenheten i inlägget? Japp, den finns där. Som ett stort tungt regnmoln hopar den sig över mig...

Som jag redan nämnt var vi på Muskö i lördags, där togs en hel massa bilder och här kommer ett axplock:

Och nej, vi har INTE skaffat en terrier ;). Det är min släkting Lenas hund Tony!

Ja hörrni, nu har det varit några dagars bloggtorka, vilket ni säkert märkt... Sommaren har ju besökt oss en sväng och då finns det ju annat att göra än att sitta och blogga!

I vilket fall... vi har hunnit med ett träningspass på Danderyd-Täby och även en sväng ner till Köping för att hälsa på lilla (170 cm +) Eskil! Han är så otroligt lik sin mamma Wiola, den häst som utan tvekan betytt mest för mig och legat mig varmast kring hjärtat, men eftersom att hon nu befinner sig i hästhimlen är Eskil väldigt viktig för mig. Han är ju det enda, förutom en massa härliga minnen och foton, som jag har kvar efter henne. Och det värker i hjärtat varje gång jag ser honom, han är verkligen så lik henne...

Finaste finaste Eskil!

Som jag skrev igår så är mitt sto Weynola (till vardags Wiola) dräktig, och på dygn 120! Det var riktigt skönt att veta att fölisen har stannat kvar i magen.

Men jag tänkte, jag har väl inte skrivit om Wiola? Då tycker jag det är dags nu. Denna underbara dam förtjänar ett helt eget blogginlägg.

I vilket fall, Weynola kom till oss år 2007, vi åkte själva ner till Tyskland och köpte henne och på sportlovet kom hon med lastbil till stallet hästarna stod på då. Det var tänkt att hon skulle bli min nya tävlingshäst, och en mer fantastisk häst får man verkligen leta efter. För denna dam har hela paketet, och mer därtill. Hon har rörelser som får vem som helst att kippa efter andan, hon är fantastiskt snäll på alla sätt och vis och det absolut mysigaste man kan tänka sig. Jag tokälskar verkligen denna häst. Hon är speciell.

Men, det tog inte många månader innan hon var in första vändan till kliniken pga. låg hälta fram. Och nej, det är inte för att jag rider kasst, utan efter några vändor visade det sig att hon har förändringar i hovleden. Men redan innan den diagnosen drog vi slutsatsen att tyskarna kört skiten ur henne, en ung, lovande, snäll häst får sällan utvecklas i egen takt där nere. De pressas och matchas hit och dit för att de ska prestera så bra som det går. Varför skulle det vara annorlunda med Wiola? Sista gången jag själv satte igång henne höll hon i ungefär 9-10 månader, men oj vilka månader. Denna häst är en Once In A Lifetime individ. Men nu är vi här, år 2011, Wiola dräktig 120 dygn. Vi har förmodligen ett av Sveriges finaste avelsston, och vi hoppas på att hennes avkommor ska bli lika bra som hon, men få en bättre uppväxt och därmed kunna gå hela vägen.

Såhär ser hon ut den vackraste Wiolan som finns! Men jag måste få visa en bild på hennes man också, Sir Donnerhall II.

(Bilden är lånad från www.nyreroddressage.com, där finns även en film att se för den som är intresserad.)

Som sagt har vi beställt ett mörkbrunt eller svart sto. Namnförslag kanske? Wiolas tidigare avkomma heter Roxwell RR och fölisens namn ska vara ungefär lika långt och börja på S.

Jag har i större delen av mitt liv varit en riktig hästnörd. Jag har levt häst, drömt häst, andats häst. Men. Efter tillräckligt många motgångar orkar man inte mer. Och här är jag nu, med världens finaste Flinga och hunsport som ny hobby. Och även om ridsuget sätter in då och då, så räcker det med att kolla på skitiga täcken och leriga hagar för att veta att mitt beslut är rätt. Jag lägger ridningen på hyllan. Och när jag vill och om jag vill, så kan jag plocka ner den igen.

Vet ni... min finaste Fröken Wiola är fortfarande dräktig!! Så i början av maj får vi förhoppningsvis en lite fölis. Kul!

Stammen blir: Sir Donnerhall II - Weltmeyer - Lungau. Och jag har beställt ett mörkbrunt eller svart stoföl. Så, tomten (eller vem det nu är som sköter fölleveranserna), hör du det nu?? Vill helst inte ha en fuxfärgad hingst. Men jag vill inte verka krävande.

Annars så spårade vi ett litet spår i morse, har inte gjort det alls tidigare, men det var ju inga bekymmer. Sedan följde en skogspromenad, som var riktigt skön, såklart. Imorgon ska jag till skolan och därmed upp tidigt, så nu är det sängen som gäller. Efter en skön dusch.

Vi var förresten också nere hos Wiola och borstade lite. Hon är lite sur för att hon efter drygt en vecka på nya stallet inte hunnit få någon bästis, men vi hoppas att hon snart hittar en!

Nu ligger super-Flonkan i soffan här bredvid, mördarhund my ass. Snarare pussweiler. Och igår fyllde hon ju 6 mån, så idag vägdes hon. 32,3 kg väger den lilla damen.

      Tänk att det här bara är 4 mån sen?

      Och dessa bilder är från Oktober. Gaaanska så stor skillnad!