Morgonmys i sängen

Bilden ovan togs för några dagar sedan, så hon lever ju som ni ser ;). Hon är sitt vanliga knasiga jag... om inte värre... skriver mer om det sen!

Förra måndagen var vi ju som ni vet på återbesök, vilket gick helt ok. Både bra och lite mindre bra nyheter, men inget katastrofalt. Lennart kikade på damen i skritt och trav i hältgång och kände på henne på undersökningsbordet. Resultatet av dessa blev att hon rör sig helt ok, inte strålande men inte heller dåligt, och hon är bättre i karpalleden (jippi!) men inte lika bra i armbågen... morr på den. Han tror nog att den kommer bli bra, för den var inte katastrofdålig men hon vill helst inte böja den maximalt utan verkar tycka det är obehagligt.

Eftersom hon blev galet halt när jag tog ur canidrylen satte jag in den igen, vilket jag berättade för Lennart, och han sa att jag ska ge henne i 4 v till (3 v idag då..) och sedan sätta ut den pang poff. Efter 6 v ska vi tillbaka för en till koll, och han vill att vi ska försöka komma upp i koppelpromenader om ca 45-60 min. Jahapp, vi får väl se hur det går.

Vi fortsätter med rehaben, hon äter sina tillskott och traskar en dag i veckan och simmar en dag i veckan. Trasken gillar hon rätt mycket nu faktiskt, vid simning försöker hon hela tiden fly uppför rampen och upp i den torra värmen, så hon är väl inte simbassängens största fan direkt. I torsdags simmade vi sist, och hon passade på att få sin årliga vaccination, eftersom vi ändå är på djurkliniken liksom.

Fling på djursjukhuset i väntan på spruta

Förutom rehab och allt sånt så är hon komplett VIDRIG!!! Hon gör utfall mot ALLT... hundar, barn, vuxna, bilar... you name it! Det är nästan som att hon försöker jaga dem... vilket jag och Frida pratade om idag när vi traskade, Fling har ju väldigt stor jaktinstinkt och förut har hon ju fått utlopp för den genom typ att få vara lös, jaga bollar, jaga kompisar lite lagom osv osv. Vår (Fridas..) tes är att hon nu inte får utlopp för detta stora behov, och därför jagar allt som rör sig istället. Kan vara så... jag är dock mest rädd för att det ska grunda sig i smärta. Frida ska hjälpa oss med lite viltspår, hon har någon specialfilosofi om detta som vi ska få ta del av, spännande!

Och idag hade vi värst lyxstunden! Efter att vi hade traskat åkte vi till Katarina för att Fling skulle få laser, och sinnesnärvarande som hon är så fick Fling ligga på vibben samtidigt som hon lasrades!! Oj så skönt det var tyckte Fling, hon nästan somnade trots att hon fick laser på carpus.

Flinga aktiverade sig själv litegrann i trasken idag... Frida hade handen nere för att få fröken att gå lite längre bak, och då trycker fling in handen i Fridas hand och tyckte att de skulle köra nostarget! SÅ söt! Skitbra förvisso, för hon gick väldigt fint och lite längre bak.

Igår slutade vi med canidrylen, så jag väntar med spänning (ångest..) på hur detta fortlöper. Kommer hon bli tokhalt? Kommer jag inte se nån skillnad? Ja ni förstår... imorse såg hon dock rätt stel ut efter att hon sovit hela natten. Men en liten tröst är att Frida tyckte hon såg väldigt fräsch ut idag. Hon hade dessutom tappat lite i vikt tydligen... happy days!

Igår spårade vi dessutom för första gången på... typ 5 månader. Förstå lyckan i Flings ögon när spårselen åkte fram... hon var som en fräshund i spåret och jätteduktig! Hade lagt spåret ca 50 m uppför en kulle där första burken låg, sedan 20 m och 90-graders högersväng och apport (som hon nosade på men sket i att markera... bajshund!), för att sedan gå typ 50 m till och spårslut och burk som markerades. Japp, typ bebisspår! Men hon var glad och fick lite aktivering, det var liksom tanken, inte att vi skulle få värsta spårträningen.

Något vi däremot kan träna på, är ju att hon ska markera pinnarna bättre. Huuur ska jag bygga upp värdet såpass att hon tycker att det är värt att pausa spåret för att plocka upp spårapporten? Hon vet redan att apport= godis, och är ju en "halv-retriever" (älskar att bära och apportera...), men i spåret  betyder de inget för henne. Idéer om hur jag ska bygga upp värdet?

Ungefär som rubriken beskriver går mina tankar nu. Från att ha varit skitpigg (och jaga katt..) till att dagen efter vara stel som ett troll och att sedan återgå till att sova bort dagarna. Min oro ökar markant kan jag säga, då smärta har en tendens att få trötthet som bieffekt. Nej jag är inte så positiv, faktiskt, men det här tär på mig. Det tär att inte veta hur saker och ting är ställt, om hon mår bra eller dåligt, är glad eller olycklig. Nåväl, jag kommer aldrig få veta... men jag längtar tills vi ska tillbaka till sjukgymnasten nästa vecka. Sedan så tas ju smärtisen ut på måndag, vilket är ännu ett orosmoment, och jag har fysiskt ont i magen av oro för hur det här ska gå och sluta. Fy tusan, jag önskar inte ens min värsta fiende en ovisshet som denna.

Någon som har en uppmuntrande kommentar att komma med...?

Och bara för att jag känner mig nere och ledsen så vill jag visa er en av mina favvobilder på Fling. Hon är så vacker här tycker jag.

Idag har varit en såndär riktig rehabdag, både simning och laser har vi hunnit med.

Katarina lasrar Fling ca. 2 ggr/vecka nu, vi kör det som i en dunderkur just nu för att försöka häva inflammationen i carpus. Idag lasrades hon efter simningen och var sååå trött minsann, hon mest vilade hela tiden. Men pussas och mysa med Katarina kan man ju göra även om man är sååå trött.

Som sagt var det dags för simning idag, Flingas allra allra första gång i bassängen. Kul tyckte hon, åtminstone efter ett litet tag. Till en början plaskade hon mest men sedan simmade hon riktigt fint. Vi körde superkorta intervaller á la 1 min 30 sek och som hon flåsade efter intervallerna var klara. Lite dålig kondis hos den lilla tösabiten tror jag bestämt... inte så konstigt alls dock! Och de hade ju världens bästa dusch, upphöjd och grejer, man får passa på att schamponera när man är där. Har köpt ett 10-kort till henne så nu ska vi simma!

Efter simningen åkte Fling och jag till djuraffären och köpte ett gottigt tuggben och en ny leksak, och den var så fiiiin den dära Pällefaaanten.

Nu på kvällskvisten har vi haft en del mindre roligt action. Fy tusan. Var ute på kvällsprommisen nyss, tyckte hon såg lite trött ut i kroppen efter simningen så jag hade redan innan bestämt att en kortare promme stod på agendan. Nåväl... när jag går längs den fruktansvärt isiga uppfarten sätter Flinga gasen i botten, och eftersom hon hade fullt koppel hade jag inte en suck, utan halkar och tappar odjuret som fortsätter kuta efter en KATTDJÄVEL som befunnit sig på uppfarten. Hundfan kutar upp på slänten, efter katten och in på grannens tomt i full jäkla kareta, som tur var hoppade katten upp i ett träd och grinden ut till vägen var stängd. Jag såg för mitt inre öga hur odjuret springer ut genom grinden och blir överkörd. Nu klarade vi oss från platt hund, däremot är hon halt. Fuck. My. Life.

Vi börjar med det tråkiga också kommer det roliga efter, okej?!

Usch vad orolig jag känner mig för min Flång idag. Jag oroar mig för handleden helahelahela tiden, armbågen är liksom glömd där någonstans, och imorgon är det bara 2 v kvar tills återbesöket hos Lennart och därmed 1 v kvar innan Canidrylen sätts ut. Hur kommer hon reagera på det? Kommer handleden bli sämre? Idag tyckte jag att hon var varm i höger carpus, vilket gör min oro ännu värre. Hur mår hon egentligen? Har hon ont?

Ja ni hör ju... tankarna maler och maler och maler. Men allt jag vill är att få ha henne hos mig och att hon inte ska behöva ha ont. Snälla?

Men nu släpper vi det och visar bilder från i September istället. Det är lite busbilder från när brudarna (Ester och Fling) lekte på Sätra äng 26/9-12.

Jag längtar tills vi kan gå på Sätra äng igen, tills vi kan busa tillsammans du och jag. Min vackraste tös.

Idag är det en månad sedan Strömsholm ringde och gav oss återbudstiden för operation av armbågen. Det känns som en evighet sen. Ibland kan jag känna att hela den här resan kommer att vara förgäves, när Carpus ändå ska sabba allting. Hon kommer återhämta sig jättefint från op armbågen men vad spelar det för roll när hon ändå har skitont i handleden.Suck, det känns lite hopplöst just nu. Men jag ska ta upp både cartrophensprutor och kortisonsprutor på återbesöket hos Lennart 8/4, så får vi se vad han säger. God morgon liksom... Vaknar upp med en känsla av hopplöshet i kroppen.

Besök hos Anna sjukgymnast idag igen. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom att jag känner mig ganska så... tom. Armbågen ser fortfarande fin ut, och vi ska fortsätta öka upp så att vi går som max en halvtimme här om 10 dagar, och det är ju kul. Däremot går det ingenstans med carpus trots laser, grönläppad mussla, kondroitin, water treadmill, stretching, handledsskydd, massage och antiinflammatoriskt. Nästa vecka ska vi börja simma och jag hoppas av hela mitt hjärta att det gör magi för henne, för jag vet inte vad jag gör om hon inte blir bra.

Mitt hjärta.. mitt livs kärlek ♥.