Har precis kommit hem efter att ha lämnat Flinga på dagis, jag och Anton gick ner och tänkte väl gå tillbaka hem också. Men en tanke slog mig, man känner sig ju helt muppig om man promenerar utan hund?! Varför gör folk det, det finns ju liksom ingen njutning i att vara ute och gå utan voffe. Haha, ett uttalande passande en äkta hundnörd så det var väl egentligen inte så oväntat. Om jag inte hade hund skulle jag bara gymma, tror jag bestämt. Men vi är alla olika! Och det roliga är på helgen, om det är en soooolig och fin dag, då är det huur många som helst som är ute och flanerar, medans en annan stretar på i ur och skur, då känner man sig som att de människorna inte promenerar på riktigt? Ni vet, som de där människorna i slalombacken med värstingutrustning, men som egentligen inte kan åka? De som har skidor för 20.000 och söndagsflanerarna är lite samma typ av människor, de är inte äkta på något sätt. Nädu, äkta är vi som promenerar 2 h om dagen i ur och skur. Vissa dagar när det är förj*vla dåligt väder ute känns det som att jag är ensam i hela danderyd med att vara utomhus och röra på mig. Inte ens andra hundmänniskor är ute.

 Som den här dagen, snöslask och snöblandat regn. Träffade nog ingen annan på Sätra Äng trots att jag var ute vid lunch. Det är bra konstigt det där.

Men nu är min kära vän Erika på väg hit för att plugga lite med mig. Jag är sjukt stressad och allt känns skit! Kul dag. Kul liv. Tackar Flinga för att hon finns och får mig att må så bra. Min fina prinsessa.

Undra när nästa puppi blir aktuell... har redan börjat planera. Men jag tror att det dröjer en 3-4 år.