Fick hem nya numret av Brukshunden precis, var såklart tvungen att bläddra lite i den då det var ett uppslag om Rottweilern. Överlag väldigt bra skrivet, de beskriver rasen på rätt sätt anser jag, som en emellanåt ganska svår hund som kan bli huuur underbar som helst i rätt händer. All true. Det finns en mening som jag kände lite extra för, och det var den avslutande meningen:

     "Till skillnad från många andra raser måste man ofta ge en rottweilern en bra anledning till varför den skall göra olika saker, vilket kan ställa vissa krav på ägarens pedagogiska förmåga och man inser efter ett tag att man inte äger en "rottis", man lever ihop med den". (Brukshunden nr 1, skriven av Peter Forsberg)

Jag och Flinga tog vid halv 12 bilen och hämtade Kisen för en tur uppe i skogen. Framskrittning sen släpptes de på golfbanan och lajade ett litet tag. Sötnosar! De leker såå himla bra tillsammans, det är så kul att se.

Gick sedan rätt mycket offroad idag faktiskt, bra för Kisens HD höfter att få bygga muskler genom skogsbus. Mötte ingen alls, helt klart fördelen med att hålla sig borta från stigarna, särskilt när man går med en hund som har svårt för hundmöten (Kisen). Så underbart väder! Jag vet att jag sagt det hundra gånger, men jag säger det igen ;). NU har jag ätit lunch, bloggat, hunden sover och jag ska därmed plugga. Nu. Snart. NU!!

Det första jag vill meddela, är att mina öronlock som jag haft nu i 1 v faktiskt släppte en stund under morgonpromenaden, tror det var tack vare fisherman's friend. Tack till er!

Än så länge har vi hunnit klara av lite frukostätning och även en uuuunderbar morgonprommis på Sätra Äng! Jag älskar verkligen att gå där, det är såå fantastiskt vackert. Tog lite bilder med mobilkameran, vilket tyvärr inte gör den underbara vyn rättvisa. Glittret och frosten, men framförallt känslan, kom inte med. Lite besviken blev jag allt, men ni får se dem ändå.

Den obligatoriska "Hej Flinga" bilden:

Hon är ju bara sååå söööt när hon kollar på en underifrån och med öronen tillbaka. Min vackraste tjej.

Sen vill jag meddela att vintern verkligen har kommit, med stora steg dessutom. Ett par decimeter snö finns här allt och även -11 grader hade vi på prommisen.

Busbelöning när hon gick och sniffade efter rådjursspår. Kommer man när matte ropar trots annat intressant, då blir det bus. Hmm, man får ju göra det man kan för att underhålla det matte-intresse som finns, hon är ju ganska självständig av sig..

Det var sååå vackert!! Jag blev alldeles hänförd av denna underbart vackra morgon. Knastrande kallt, strålande sol, glittrande snö och frost överallt. Det ligger is på edsviken nu, hoppas det får vara kallt ett litet tag nu så den får lägga sig ordentligt. Är väl lite orolig för min hund som mycket väl skulle kunna plaska ut där när isen är supertunn. I det vilda är det ju fortfarande "starkaste (och smartaste) överlever". Där skulle Flinga inte passa in, hennes nyfikenhet skulle få henne att gå ut på för tunn is eller trilla ned för ett stup. Men, nu är hon inte vildhund. Inte det minsta. Hon är MIN älskling. Mattes kelgris, minsann. Då behöver man inte klara sig själv, och får således leva ett tag till!

Nu väntar min underbara Kognitionspsykologibok (ett fint ord minsann), den är på engelska och ganska intressant, men plugga är väl aldrig sådär "weiiiii" roligt. Nåväl, ha en trevlig dag, återkommer säkert i eftermiddag!