Igår var det 2 månader sedan min underbara Vicke vandrade över till hundhimlen. Den mest underbara.

Du fattas mig, varje dag. Min bästa vän, mitt stora stöd. Jag hoppas du har det bra, i en värld där du kan äta hur mycket som helst, utan att gå upp ett gram. I en värld där du fått tillbaka dina kulor, och där det aldrig regnar. Där du har en stor, mysig koja att krypa in i. Jag saknar dig. Och vi ses igen, men inte alltför snart.

Det konstiga är, att i början kändes det nästan lättare än nu. Då var det så uppenbart att det var rätt beslut, han hade så ont. Nu är hans smärta glömd och då känns det svårare. För nu kommer jag bara ihåg allt det underbara, alla anledningar till att du var fantastisk, och alla underbara minnen. Jag tycker mig höra hur du trippar fram. Min prins.

Anton och jag var ute på en låång skön promenad runt Sätra äng nu på morgonen. Hon sov faktiskt nästan en halvtimme när vi kom hem, det är coolt. Vid lunch åkte vi till Kisen och gick en lunchprommis (med Anton då) och sedan åt han och jag lite lunch medans dårarna lekte som tokiga.

Det satt en ekorre i ett träd utanför fönstret i uterummet och retades, vilket ledde till en arg Kis och en Flinga som inte fattade varför de var arga.

Sedan kunde Kisen faktiskt vila lite, Flinga hade ändå snott hans tuggben, som han iof bara tuggar på när hon är där och vill ha det. Hmm.