Ungefär som rubriken beskriver går mina tankar nu. Från att ha varit skitpigg (och jaga katt..) till att dagen efter vara stel som ett troll och att sedan återgå till att sova bort dagarna. Min oro ökar markant kan jag säga, då smärta har en tendens att få trötthet som bieffekt. Nej jag är inte så positiv, faktiskt, men det här tär på mig. Det tär att inte veta hur saker och ting är ställt, om hon mår bra eller dåligt, är glad eller olycklig. Nåväl, jag kommer aldrig få veta... men jag längtar tills vi ska tillbaka till sjukgymnasten nästa vecka. Sedan så tas ju smärtisen ut på måndag, vilket är ännu ett orosmoment, och jag har fysiskt ont i magen av oro för hur det här ska gå och sluta. Fy tusan, jag önskar inte ens min värsta fiende en ovisshet som denna.

Någon som har en uppmuntrande kommentar att komma med...?

Och bara för att jag känner mig nere och ledsen så vill jag visa er en av mina favvobilder på Fling. Hon är så vacker här tycker jag.