Hallå i stugan, nu är vi hemkomna från det andra sjukgymnastbesöket.

Vi börjar med det positiva: Och det är att armbågen ser fin ut! Lite svullen, men det är inget konstigt. Hon har jättefin rörlighet och reagerar bra på ökad motion, hon är ohalt, går bra på benet och all stelhet har släppt!

Och det negativa då...: Carpus är tyvärr inte bättre. Hon är fortfarande svullen i leden och har förmodligen en inflammation där, hon reagerar rätt kraftigt (för att vara hon då... hon är oerhört smärttålig) när när handleden vilket är skitdåligt. Hon har nu gått på Canidryl (typ rimadyl) i 3 v nu och borde inte ha såhär ont.

Det är med tanke på Carpus inte så muntert här i huset idag. Jag är skitledsen, för mina farhågor har blivit besannade, nämligen att det är carpus som kommer göra att jag får ta bort henne för tidigt och inte armbågen. Japp, negativt kan tyckas, men jag tror tyvärr helt ärligt att det är så det kommer bli. Men jag är också en såndär hemsk hundägare som låter min hund leva ett kort och rikt liv istället för ett tomt och långt liv. Vi får ta det som det kommer helt enkelt. Ska iallafall fråga Lennart om vad han anser om kortisonsprutor, det är ju verkligen ingen långsiktig lösning utan mer för att snabbt lyckas häva inflammationen och sen hoppas att den inte kommer tillbaka på jäkligt länge. Sedan inser jag att jag alltid kommer få ha ett recept canidryl liggandes hos apoteket, och alltid tabletter hemma, utifall att hon lyckas dra till handleden.

Åh fyfan vilken skitdag detta blev. Jag trodde verkligen att vi gjort det jobbiga nu i och med operationen av armbågen, men nej, det verkar inte vara över.

Mitt älskade hjärta som 8v bebis. Fyfan vad jag älskar den här hunden. Tanken på att förlora henne, att behöva ta beslutet och vara med henne de sista andetagen gör så fruktansvärt ont.

Det är såhär vi vill ha det. Inte i koppel eller med restriktioner om att aldrig få jobba igen, aldrig få leva ett fullvärdigt liv.