Ungefär som rubriken beskriver går mina tankar nu. Från att ha varit skitpigg (och jaga katt..) till att dagen efter vara stel som ett troll och att sedan återgå till att sova bort dagarna. Min oro ökar markant kan jag säga, då smärta har en tendens att få trötthet som bieffekt. Nej jag är inte så positiv, faktiskt, men det här tär på mig. Det tär att inte veta hur saker och ting är ställt, om hon mår bra eller dåligt, är glad eller olycklig. Nåväl, jag kommer aldrig få veta... men jag längtar tills vi ska tillbaka till sjukgymnasten nästa vecka. Sedan så tas ju smärtisen ut på måndag, vilket är ännu ett orosmoment, och jag har fysiskt ont i magen av oro för hur det här ska gå och sluta. Fy tusan, jag önskar inte ens min värsta fiende en ovisshet som denna.

Någon som har en uppmuntrande kommentar att komma med...?

Och bara för att jag känner mig nere och ledsen så vill jag visa er en av mina favvobilder på Fling. Hon är så vacker här tycker jag.

Fling är inte lika halt idag, lite stel möjligtvis men inte halt iaf. Jag är riktigt tacksam att detta hände nu, och inte för 2 v sedan, fy tusan.

Nu ska jag återgå till min hemska hemska tenta som jag ska skriva imorgon. Den tentaångesten går inte av för hackor.

Och idag är en såndär dag då jag längtar som sjutton till sommaren... förhoppningsvis blir det 3-4 dagar på Gotland, och jag hoppas av hela mitt hjärta att min älsklingsFling är med mig då.

Bilden är från när Fling var runt 14-15 v och vi var ute och seglade.

Vi börjar med det tråkiga också kommer det roliga efter, okej?!

Usch vad orolig jag känner mig för min Flång idag. Jag oroar mig för handleden helahelahela tiden, armbågen är liksom glömd där någonstans, och imorgon är det bara 2 v kvar tills återbesöket hos Lennart och därmed 1 v kvar innan Canidrylen sätts ut. Hur kommer hon reagera på det? Kommer handleden bli sämre? Idag tyckte jag att hon var varm i höger carpus, vilket gör min oro ännu värre. Hur mår hon egentligen? Har hon ont?

Ja ni hör ju... tankarna maler och maler och maler. Men allt jag vill är att få ha henne hos mig och att hon inte ska behöva ha ont. Snälla?

Men nu släpper vi det och visar bilder från i September istället. Det är lite busbilder från när brudarna (Ester och Fling) lekte på Sätra äng 26/9-12.

Jag längtar tills vi kan gå på Sätra äng igen, tills vi kan busa tillsammans du och jag. Min vackraste tös.

Hon är så frenetisk när hon äter! Ger henne märgben fyllda med olika köttsorter och jäklar vad det är gott tycker Fling.

De senaste dagarna i bilder:

Hallå i stugan, nu är vi hemkomna från det andra sjukgymnastbesöket.

Vi börjar med det positiva: Och det är att armbågen ser fin ut! Lite svullen, men det är inget konstigt. Hon har jättefin rörlighet och reagerar bra på ökad motion, hon är ohalt, går bra på benet och all stelhet har släppt!

Och det negativa då...: Carpus är tyvärr inte bättre. Hon är fortfarande svullen i leden och har förmodligen en inflammation där, hon reagerar rätt kraftigt (för att vara hon då... hon är oerhört smärttålig) när när handleden vilket är skitdåligt. Hon har nu gått på Canidryl (typ rimadyl) i 3 v nu och borde inte ha såhär ont.

Det är med tanke på Carpus inte så muntert här i huset idag. Jag är skitledsen, för mina farhågor har blivit besannade, nämligen att det är carpus som kommer göra att jag får ta bort henne för tidigt och inte armbågen. Japp, negativt kan tyckas, men jag tror tyvärr helt ärligt att det är så det kommer bli. Men jag är också en såndär hemsk hundägare som låter min hund leva ett kort och rikt liv istället för ett tomt och långt liv. Vi får ta det som det kommer helt enkelt. Ska iallafall fråga Lennart om vad han anser om kortisonsprutor, det är ju verkligen ingen långsiktig lösning utan mer för att snabbt lyckas häva inflammationen och sen hoppas att den inte kommer tillbaka på jäkligt länge. Sedan inser jag att jag alltid kommer få ha ett recept canidryl liggandes hos apoteket, och alltid tabletter hemma, utifall att hon lyckas dra till handleden.

Åh fyfan vilken skitdag detta blev. Jag trodde verkligen att vi gjort det jobbiga nu i och med operationen av armbågen, men nej, det verkar inte vara över.

Mitt älskade hjärta som 8v bebis. Fyfan vad jag älskar den här hunden. Tanken på att förlora henne, att behöva ta beslutet och vara med henne de sista andetagen gör så fruktansvärt ont.

Det är såhär vi vill ha det. Inte i koppel eller med restriktioner om att aldrig få jobba igen, aldrig få leva ett fullvärdigt liv.

Idag har Fling traskat hos Frida på Dogland för första gången! Det gick jättebra och fröken är nu trött som en mört! Duktiga Fina Fling!

Denna skulle ha varit med i inlägget nedan