Hej på er...

Jag ser att ni fortsatt läsa, trots att jag inte uppdaterat här på väldigt länge. Anledningen till det är att jag helt enkelt inte orkat, inte efter den här vårens katastrofslut. Men någonstans känner jag ändå att jag är skyldig er att berätta om hur det slutade... alla kanske inte känner mig privat.

Jag sitter här, med tårar rinnandes nerför kinderna och det känns som att jag ska gå sönder inuti. Det gör ont bara att tänka orden, bara att sätta fingrarna på tangenterna känns som den största utmaningen jag någonsin varit med om. Nåväl, here we go... Min Fling fick somna in den 8/5-13, det var alltså väldigt längesen, och det har tagit mig nästan tre månader att över huvud taget våga logga in på bloggen och skriva ett inlägg. På den här sidan finns det så mycket minnen, så mycket hopp, så mycket kärlek och slutligen så oerhört mycket sorg. Två underbara år fick vi, två år av tandgnisslan, mycket jobb, mycket träning och oerhört mycket kärlek. Som jag älskade dig. Som jag älskar dig.

Jag har precis börjat kunna se en Rottis på bild utan att bryta ihop, tre månader har det tagit. Och du fattas mig... smärtan går inte att beskriva.

En del av mitt hjärta, kommer alltid slå för dig

Så nu sitter jag här... gråtandes... och kollar på hur läget var 2012. Denna bild togs den 24/7-12, alltså igår fast förra året. Tänk hur livet kan förändras.

Du fattas mig så oerhört, min vackraste, underbaraste, sötaste, knäppaste, duktigaste, bästaste, jobbigaste, förjävligaste, ljuvligaste, hårigaste, mongoigaste knäppjök.

Jag avslutar inlägget med en dikt skriven av E. E Cummings

Och jag ber er, snälla, uppskatta de underbara vovvar (och människor) ni har runt omkring er, ta de aldrig förgivna. Ta aldrig hälsa  förgiven.